Martina

Dinoworkbook 7

Början på basemeshen bygger jag alltså upp med Blenders skin modifier, superenkelt att bygga organisk geometri snabbt.

trex-basemesh1

Jag har spenderat alldeles för mycket tid den här veckan med att läsa Tale of Tales (ToT) workbook för The Path, och olika texter runt. Inte alls relaterat till realistisk modellering, men en påminnelse om vad det är för gestaltningar jag tycker om att ta del av. ToT gjorde uteslutande konstprojekt, symboliska och känslotunga (nu har de slutat med kommersiella projekt och verkar hålla låg offentlig profil). Jag introducerades till The Path 2010 och har spelat det flera gånger sen dess, både själv och med mina syskonbarn.
(Utvalda delar, de med mindre våld… Eller kanske mest de utan uppenbara sexuella teman, för jag är tydligen lite pryd. Eller är det den ”amerikanska” dubbelmoralen jag vant mig vid? Den karaktären som har den mest sexuella historien är också den som tydligast uttrycker ensamhet och längtan efter kärlek, nästan som en klassisk disneyprinsessa. Det finns någon social kommentar här, men tillbaka till dinosaurier.)

Konst. En historia, ett sammanhang. När jag var liten såg jag ett filmklipp som handlade om dinosauriernas undergång. Det var pixligt och gick mest i översaturerade, röda toner, men förmedlade tydligt djurens skräck och det tragiska i en eras undergång. (Såklart var det just den undergången som möjliggjorde däggdjurens uppgång, men jag var 8 år och tyckte bäst om dinosaurier. Och funderade inte så mycket på att min existens inte var självklar.) Jag skulle vilja sätta min modell i ett liknande sammanhang, men uppdaterat. Mer som ett porträtt av en individ, inte en grupp eller en ikon.

Jag tänker mig att den skulle kunna ligga hopkrupen under rötterna av ett fallet träd (eller en vuxen artfrände?), som att den gör sig liten inför dånet och eldskurarna där för 66 miljoner år sen. Bilden kan beskäras nära (man behöver inte se hela modellen), och man kan se ljusen spegla sig i det vidöppna ögat. En bild där Tyrannosaurus är ett djur, som en skrämd katt under sängen, istället för ett omättligt filmmonster med konstant öppet, vrålande gap. Fast det var just det monstret som fångade mig när jag var liten. Om den enda bilden av dinosaurer fortfarande såg ut så, skulle jag vara intresserad idag? Eller skulle jag kategorisera det som ”barnsligt”, för att den representationen är så starkt associerad till min egen barndom?

Det är alltså inte en känsla av en allmän barnslighet de gamla representationerna väcker, utan en påminnelse om min egen. Med det sagt så påminner sannolikt de nya representationerna om hur jag själv haft en utvecklingskurva. Men skulle just jag varit intresserad om jag som barn inte hade sett den tidens representationer, utan nutida i stället? Diskussionen om hur ett utdött djur skulle sett ut för att faktiskt vara fungerande i sin miljö tilltalar mig idag, men kan vara svårt att se från ett utifrånperspektiv som barn (när saker oftare ställs i förhållande till barnet än till sig själva: ”Jag tycker dinosaurier utan fjädrar ser tuffast ut, så de hade nog inte fjädrar”). Men än idag så fångar en snygg design min uppmärksamhet snabbast, så det är väl snarare kvalitén på gestaltningarna och förståelsen för hur befjädring yttrar sig som påverkar.

trexScene-scaredSmall

Länkar:

The Path-workbook
http://tale-of-tales.com/ThePath/blog/

The Path-post mortem

The Path post mortem

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s